Hur skall man se på Samhällsbyggnadsbolaget (SBB)?

Per augusti 2020 utgör innehavet som är fördelat relativt jämnt mellan B respektive D aktier totalt dryga 5 % av total portfölj (10 % av innehaven inom ISK-kontot).

Upprinnelsen till mitt innehav i Samhällsbyggnadsbolaget (SBB) är att jag köpte in mig i dåvarande Hemfosa för att erhålla exponering mot samhällsfastigheter. Som jag minns det var Hemfosa vid tidpunkten något unikt då det var begränsat med bolag med samma typ av breda exponering mot just segmentet samhällsfastigheter. I och med att jag gillar bostäder (t.ex. Akelius utgör ett betydande innehav), och den defensiva kvalité segmentet erbjuder så kändes samhällsfastigheter ligga inom samma försiktiga kvadrant i spektrat för fastighetsaktier.

En tilltalande dimension i detta segment är t.ex. förekomsten av längre kontrakt samt att det avser motparter inom stat och kommun. Att motparten besitter beskattningsrätt är ju på ett annat plan än att vara ”försäljningsberoende”, om man tillåter ett lite slarvigt uttryck. Således erbjuder detta, åtminstone på pappret, förutsägbarhet och kanske vad som kan beskrivas som ett tålmodigt ”lunk”.

Min frågeställning/tankegång gällande SBB har alltså att göra med just detta: Är det lite för mycket ”action” i bolaget? Oförtjänt att ta upp insideranklagelser i denna kontext men det har inte precis varit någon avsaknad av händelser och vad som kan beskrivas som ”full fart”.
Är det alltså så att det är lite för mycket av det ”goda” där temat om förutsägbarhet och delvis tråkig linjär utveckling går förlorad? Dock, kanske var redan Hemfosa åt samma håll i termer av ”action” (mer än jag känner till), där då min associerade tes och tankegång redan från början var felaktig? Med andra ord är detta kvalitativa resonemang, om det nu skulle stämma, en tillräcklig anledning till att avyttra detta innehav?

Text nedan adderad in senare, i början på oktober:
Under sommaren, i mitten på juli om jag minns rätt, läste jag på di.se att SBB hade uppdaterat sina finansiella mål. Man går från att underliggande fastighetsvärde per år X skall uppgå till Y Mdkr till en målsättning om en årlig tillväxt i förvaltningsresultatet, likt det mål som Castellum har. Det som dock skiljer sig är att SBB satt målet till 15 %, där motsvarande för Castellum uppgår till 10 % per år. 

Om man sneglar i backspegeln kan man uttyda att detta mål inte infriats för Castellums del där genomsnittet under perioden från år 2010 till och med 2019 ligger på 7,5 % (förvaltningsresultat per aktie). I denna kontext, där dock kanske jämförelsen bolagen emellan haltar, framstår dessa av SBB satta 15 % per år (per stamaktie) som ganska iögonfallande. 

Givet att man från SBB:s sida är varsam och bejakande gällande kreditbetyget där det också finns en ambition om att stärka detsamma, så blir ju utrymmet för finansiell hävstång klart begränsat. Är det då så att man som ägare av D aktier kan förvänta sig en kommande utspädning? Det gjordes ju en riktad emission av just D aktier i och med förvärvet i Norge, där man kanske då bör förvänta sig detta på en kontinuerlig basis framöver?

Tesen är ju generellt att om man äger D aktier (vilka starkt påminner om preferensaktier), så vill man helst se så liten förekomst av andra D aktier i kapitalstrukturen som möjligt. Det optimala är att det förekommer så mycket stamaktier (A & B) som möjligt, vilket då minskar konkurrensen avseende den återkommande kupongen (prioriteringsmässigt). 
Med andra ord, om det är så att det ökas på med D aktier kontinuerligt blir ju den relativa positionen av de befintliga D aktierna sämre. Om nu i detta skeende underliggande resultat växer mera proportionellt sett till den kupong som D aktierna kräver så tar väl det något udden av resonemanget. Dock, skulle en rimlig tolkning av läget och vad som komma skall vara en drivare till att avyttra de D aktier man sitter på?